Fördomar är till för att utmanas

Foto: Svenska kyrkan

Gästskribent Magdalena Erixon.

”Fördomar är till för att utmanas” är ett av mina små, vardagliga mål i livet. När jag var liten kunde jag skrämmas av personer som var påverkade av alkohol – men när min familj startade igång ett diakonalt arbete för just dessa personer blev jag successivt deras vän och de mina. När jag, som tonåring, började besöka vissa kyrkliga sammanhang fick jag lära mig att homo – och bisexualitet var fel, likaså transpersoners leverne eller de som trotsade normen (queers) – men när jag lärde känna personer som identifierade sig som ”sådana” förstod jag att jag själv var en ”sådan” och att de åsikter jag tidigare haft inte gick ihop med min egen personlighet, ens.

Förra året stod jag vid sidan av och hurrade och hejjade på mina kamrater som gick prideparaden. Min bekantskapskrets är så bred om en ser till de olika sexuella läggningarna vi har eller personliga identifieringar vi tillhör, så det blev en hel del hurrande från mitt trånga hörn bland åskådarna. Däribland hejjade jag på Kyrkan på Pride och en ganska ordentlig motivation att själv engagera mig tittade fram.

I år var jag med. Jag anmälde mig i god tid till att vara volontär och fick två kvällar tilldelade, då jag skulle finnas i Kyrkan på Prides tält i Pride Park. Min och mina ‘kollegors’ uppgift var att representera den kyrka som välkomnar hbtq-personer och flera av oss identifierar oss också som det. Förutom vårt fina tält, som var prytt med härliga banderoller hade vi folders att dela ut till de som var nyfikna, en pinfärsk bok att dela ut till de som ville lära sig mer – som tar upp just frågorna kring Gud och hbtq samt små visitkortsliknande kort där ena sidan hade information om Kyrkan på Pride och den andra ett uppmuntrande ord, ex;Du är snygg!” eller ”Du är älskad”. Dessa användes flitigt som ”trollkarlskortlekar”; en utsträckt hand erbjöd ett kort, med informationssidan uppvänd, personen drog sitt kort och vände på det. Alla som fick dessa kort gav oss fina leenden tillbaka, både då och när de råkade passera vårt tält igen. Några blev så häpna/glada att jag fick en kram eller att vi pratade vidare.
Vi hade också ”Dagens fråga” som hörde ihop med olika teman som vi hade för varje dag. Besökarna fick då lägga bollar i två cylindrar, den ena var svaret ja och den andra nej. Varje fråga berörde en på ett personligt plan, så en del valde att inte lägga medan en del la i ja eller nej. Oavsett svar blev de bemötta med respekt och eventuellt ville de förklara sitt val.

Foto: Svenska kyrkans tidning

Förutom tältet i Pride Park har det firats mässa 5 av 6 dagar och det har även funnits Öppen Förskola samt Bibelstudier. Jag hade dessvärre bara möjlighet att besöka två av mässorna och delta i Prideparaden tillsammans med Kyrkan på Pride. På en av mässorna haffade en person mig efteråt och tackade för att jag tipsat om mässorna i ett av de queera communitys jag är med i, annars hade hen kanske inte hittat dit. Min spontanreklam fungerade :)

De flesta möten under kvällarna i tältet gav ömsesidig glädje och likaså reaktionerna när åskådarna såg oss komma i Prideparaden, men jag märkte också av både fördomar och obekvämlighet över vår existens under Pride. Det sistnämnda förvånade mig något då jag omger mig av människor som är både hbtq och kristna, för mig är det ingen motsägelse. Men kyrkan och kristenheten har ett arv, både ett tusenårigt och ett nyblivet, av orättvisa bemötanden av hbtqpersoner som vi hela tiden måste ”stå till svars för”.

I mitt yrke och inom mitt fritidsintresse (=kultur) arbetar jag dagligen med marknadsföring. En av grundpelarna i mitt arbete är att synas, i alla sammanhang som kan tänkas. Att loggan exponeras. I Stockholm arbetar ex. Svenska kyrkan aktivt med det också, ex. genom tbanereklam. Kyrkan på Pride gör visserligen delvis detsamma, men skillnaden är att grunden i arbetet är att besökarna i tältet/åskådarna på paraden/mäss – eller bibelstudiedeltagarna får ett mänskligt möte med oss, vilket kyrkan om inte är så iallafall ska vara utomordentligt duktiga på. Vi ska möta människor, precis som Jesus gjorde, oavsett vem de blir kära i, vilken färg deras hud har, om de står eller sitter i rullstol…
De präster/pastorer och diakoner som deltog i Kyrkan på Prides arbete ombads bära ”frimärksskjorta” när de deltog, vilket än idag har en enorm kraft. Inte den negativa makt som skjortan kan associeras till, utan den självklara kontakten. Flera av besökarna i tältet gick direkt fram till prästen/pastorn/diakonen för det var just en person i ämbete de ville prata med. Det är fantastiskt vad en ”frimärksskjorta” symboliserar för många människor; på samma sätt som den ger förtroende kan den också bjuda in till kritik, vilket en präst/pastor/diakon förväntas kunna hantera. Min starkaste upplevelse var ändå hur människor landade i prästens närvaro och fick en liten stunds själavård, just där och just då.

När jag ser tillbaka på mina två kvällar i tältet och det övriga engagemanget under festivalen ser jag både ett behov från oss kristna; att erbjuda en gemenskap till de kristna/sökare som ännu inte hittat en, men också att visa på att kyrkan finns i hbtq-sammanhang också. För att kyrkan ska bli en självklar del inom hbtqvärlden, precis som hbtqpersoner ska vara en självklar del inom kyrkan behövs att de hbtqvänliga kristna har kommit till Pride för att stanna. Att jag, som volontär, inte blir rädd för det motstånd som kan finnas mot kyrkan – utan istället kommer tillbaka nästa år och möter mina medmänniskor, precis som Jesus gjorde (och fortfarande gör, om än i det dolda). Kontinuitet är något av det viktigaste både inom marknadsföring och för kyrkan, att vi finns kvar. Men också för att skapa engagemang och visa på alternativa gemenskaper/församlingar. Tack vare att jag såg Kyrkan på Pride i paraden förra året var jag med i år och jag hoppas att det även detta år har skapats en ny volontär, som tidigare supportat som åskådare.

Redan som deltagare i ett kristen evangelisationsgrupp för många år sedan blev jag omtalad av mina vänner att vara en sådan som inte pressade på eller sprang fram, utan inväntade människors spontana kontakt – lärde känna dem och fortsatte delvis att hålla kontakten med dem. På så sätt kunde deras tro födas och växa i ro. Nu, med helt andra perspektiv, fortsätter jag evangelisationen på samma sätt; genom att mötas, dröja kvar i samtalet, lyssna och krama om den som vill ha en kram. Den hbtqvänliga kristenheten finns, de homo och bisexuella kristna och likaså de kristna transpersonerna och queers;en. Jag har fått ynnesten att möta de fördomar jag som barn, ungdom och vuxen, haft, genom att lära känna personer som är ”sådana” vilka mina fördomar projicerades på. Jag önskar att fler kristna fick möta hbtqpersoner och fler hbtqpersoner fick möta kristna, på ett ömsesidigt och respektfullt sätt.  Genom det mänskliga mötet kan förvandling ske.

Foto: Stockholm Pride

…….

Magdalena är teologstudent på studieuppehåll, arbetar f.n inom kultur. Är engagerad i den ekumeniska gemenskapen Queermässan.

Kommentera